Vi känner i skogen hur marken bär, Kalmar Konstmuseum, 2024: Duo Exhibition with Pauline Fransson

In the exhibition Vi känner i skogen hur marken bär, artists Ellen Ehk Åkesson and Pauline Fransson enter into dialogue with their materials, their craft, nature, and each other. One of the museum’s halls has been transformed into a poetic and playfully constructed piece of nature that also acts as a reflection of the real landscape outside the window. In their work, the surroundings become both a co-creator and a conversational partner, serving as both subject and material. Through their deeply personal and embodied experiences of the natural world around them, memories of a place, a stone, a pile of snow, a tree, are transformed into a concentrated new reality.

Ellen Ehk Åkesson’s studio is both a key to her working method and an archaeological collection of sculptural discoveries. Leftover materials from previous processes coexist with existing sculptures, all holding the potential to inspire new or reworked pieces. Here, she explores the properties of clay, bronze, glass, wood, and stone. She works in an exploratory and intuitive way, closely engaging with her materials and exposing them to different elements. She dissolves clay in water and pours forms into being, welds together metal that has been allowed to flow freely into water, melts layer upon layer of glaze, crushes glass and reheats it.

She often begins sketching in clay, a material she knows well. But it can also start with a simple pencil drawing and a word that captures what she is seeking. Without a dialogue with the material, she feels blind. She asks questions and the material responds. In those responses, she finds direction and begins to sort and refine. It is in working with a living material—one that follows its own laws—that she finds complete freedom. In the relationship between the planned and the accidental, the conscious and the unconscious. She welcomes the surprise of a sculpture that turns out completely differently than expected after firing. It gives her the courage to make bolder decisions and follow new paths. The unexpected and unpredictable that arise echo through the sculptures she creates.

Growing up in the countryside, close to the forest, has inspired the organic expression in Ellen Ehk Åkesson’s work, which recalls forest lichen, moss-covered stones, clumps of earth, and rock formations. There is a deeper understanding of nature as a mirror of human existence. This is evident in the monumental sculpture Breathe, a bronze spruce branch shaped like a pair of lungs, dissolving the boundary between body and nature.

Lying on the floor or standing before a stretched canvas in Pauline Fransson’s studio, the process often moves quickly once she begins to paint, and the steps feel instinctive. The challenge then becomes waiting for each layer of paint to dry before continuing. She looks and senses. Sometimes she sets a work aside for a while in order to truly see it. When she paints, she listens to music. When she observes, there is silence. She works with egg tempera and oil paint in combination, creating a surface that is both saturated and transparent—both blurred and clear. The meeting between the materials becomes the conversation the artist herself cannot fully articulate. The softer expression of egg tempera feels like something whispered, while the firmness and clarity of oil paint help to speak plainly.

The process leading up to a painting is significant. She often chooses tempera or oil depending on what she feels in her body. Everything that has stayed with her from the nature around her studio and home seeks expression, insisting on different paths and forms. Boundaries dissolve between body, color, canvas, and surroundings. She becomes a color, a bold brushstroke, the snowdrift emerging in the image. She is the treetops outside her studio window. To explore a landscape again and again—that is enough. To experience how the body relates to each passing season, with new light, new growth, and a renewed way of seeing. In her encounter with the canvas and the material, she tries to let go and follow. To remain intuitive and open to the suddenness of events. When she has cleaned her brushes and turns around, she sees that what she carried within her—what she did not fully understand—has settled onto the canvas.

In the exhibition, the two artists’ works meet—Ellen Ehk Åkesson’s understanding of nature as a physical body and Pauline Fransson’s exploration of the alchemical qualities of materials. They move in the borderland between the figurative and the abstract. The sense is that the narratives within the works are less important, serving instead as a way to draw us closer. Once there, if we sharpen our gaze, something disrupts readability. The works reveal themselves like a cipher, taking on a new and unfamiliar form. The familiar becomes strange and undefined, opening itself to new interpretation.

Vi känner i skogen hur marken bär speaks to the artists’ shared origin—of a common, embodied experience of a landscape. Of feeling grounded in a place, and of what connection to nature means for understanding and being in the world.

– Bettina Pehrsson, curator

--

Original text in Swedish: 

I utställningen Vi känner i skogen hur marken bär går skulptören Ellen Ehk Åkesson och målaren Pauline Fransson i dialog med sitt material, sitt hantverk, naturen och med varandra. En av museets salar har de transformerat till ett stycke poetisk och lekfullt konstruerad natur som också fungerar som en spegelbild av det verkliga landskapet utanför fönstret. Omgivningen blir i deras verk en medspelare och en samtalspartner både som motiv och material. Genom sina djupt personliga och kroppsliga erfarenheter av naturen omkring, omvandlas i deras verk minnet av en plats, en sten, en snöhög, ett träd, till en koncentrerad ny verklighet.

Ellen Ehk Åkessons ateljé är både en nyckel till hennes arbetsmetod och en arkeologisk samling av skulpturala landvinningar. Överblivet material från tidigare processer samsas med redan existerande skulpturer, allt med potential att ge uppslag till nya eller omarbetade verk. Här prövar hon lerans, bronsets, glasets, träets och stenens olika egenskaper. Hon arbetar utforskande och intuitivt, nära sitt material som hon utsätter för olika element. Hon löser upp lera i vatten och häller fram formen, svetsar ihop metall som fått hällas fritt ner i vatten, smälter lager på lager av glasyr, krossar glas och värmer upp det igen.

Det är ofta i leran hon börjar skissa, det är ett material som hon känner väl. Men det kan också börja i en enkel pennskiss och ett ord som ringar in vad hon är ute efter. Utan en dialog med materialet känner hon sig blind. Hon ställer frågor och materialet svarar. I svaren hon får kan hon ta ställning och börja sortera. Det är i arbetet med ett levande material, som följer sina egna lagar, som hon finner den totala friheten. I förhållandet mellan det planerade och det tillfälliga, det medvetna och det omedvetna. Hon tycker om att stå överraskad inför en skulptur som inte alls blev som hon tänkt i bränningen. Det ger henne modet att ta djärvare beslut och följa nya spår. Det oväntade och oförutsägbara som uppstår får efterklanger i skulpturerna hon arbetar med.

Uppväxten på landet, i närheten till skogen, har inspirerat till det organiska uttrycket i Ellen Ehk Åkessons verk som minner om skogens lavar, mossbevuxna stenar, jordkokor och klippformationer. Här syns en djupare förståelse för naturen som en spegelbild av vår mänskliga existens. Som i den monumentala skulpturen Breathe, en granruska i brons i formen av ett par lungor som luckrar upp gränsen mellan kropp och natur.

Liggandes på golvet eller ståendes framför den uppspända duken i Pauline Franssons ateljé går processen oftast snabbt när hon väl målar och stegen känns självklara. Då är det en utmaning att vänta tills nästa lager med färg har torkat och hon kan gå på målningen igen. Hon tittar och känner in. Det händer att hon ställer undan verk ett tag innan hon fortsätter för att kunna se målningen på riktigt. När hon väl målar är det musik i öronen. När hon tittar är det tyst. Hon arbetar med äggoljetempera och oljefärg i en kombination som på en och samma gång har en mättad och transparant kvalitet – både suddig och klar. Mötet materialen emellan är samtalet konstnären själv inte lyckas formulera. Äggoljetemperans mer mjuka framtoning blir något som viskas fram. Oljans bestämdhet och hårdhet hjälper till att tala klarspråk.

Processen innan en målning är betydelsefull. Ofta väljer hon tempera eller olja beroende på känslan i kroppen. Allt som fastnat i henne från naturen kring ateljén och där hon bor vill komma ut och propsar på olika vägar och uttryckssätt. Gränserna suddas ut mellan kropp, färg, duk och omgivning. Hon är en färg, ett kraftigt penseldrag, den snöhög som börjar växa fram i bilden. Hon är trädtopparna utanför sitt ateljéfönster. Att utforska ett landskap om och om igen. Det räcker. Att uppleva hur kroppen förhåller sig till årstid efter årstid med nytt ljus, ny växtlighet och också en ny kropp som ser sin omgivning på nytt. I mötet med duken och materialet försöker hon släppa taget och följa med. Vara intuitiv och öppen inför händelsernas plötslighet. När hon tvättat penslarna, vänder sig om, ser hon att det som hon haft inom sig, det som hon inte riktigt förstått, fastnat på duken.

I utställningen möts de två konstnärernas verk – Ellen Ehk Åkessons förståelse av naturen som fysisk kropp och Pauline Franssons upplevelser av materialens alkemiska kvaliteter. De rör sig i gränslandet mellan det föreställande och abstrakta. Känslan är att narrativen i verken är mindre viktiga, men en anledning att locka oss närmre inpå. Väl där, om vi skärper blicken, är det något som stör läsbarheten. Verken avslöjar sig likt ett chiffer och antar en ny och annorlunda skepnad. Det välbekanta görs märkligt och obestämt och blir mottagligt för en ny tolkning.

Vi känner i skogen hur marken bär berättar något om konstnärernas gemensamma ursprung. Om en delad kroppslig erfarenhet av ett landskap. Om att känna sig grundad på en plats och vad samhörigheten med naturen betyder för att förstå och vara i världen.

– Bettina Pehrsson, curator